retorik & typsnitt?

Nog för att de flesta av oss är överens om ordens makt. Ord kan förändra och ord kan påverka. Att kunna uttrycka sig är väldigt viktigt och även om man kan klaga mycket på att moderna medier eventuellt har negativ påverkan på exempelvis elevers stavningsförmåga så måste jag ändå säga att jag tror att exempelvis bloggandet även kommer med positiva effekter; exempelvis att man övar sig i att ganska snabbt uttrycka sina tankar och åsikter. Det har säkert retoriska effekter av något slag…

Och många gånger har jag imponerats över USA:s vikt vid retorik som ju även är skolämne. Här i Sverige kommer det väl på sin höjd in i svenskan och då kanske inte vidare levande utan mest som ett teoretiskt ämne. Retorikens kraft i USA gör sig ju även gällande i den nyligen avslutade presidentkampanjen – att jämföra med våra egna riksdagsval relativt gråa retoriska förmåga (men vi bättrar oss allt mer…). Retorikens makt är jag alltså ganska säker på.

Men typsnittens makt? Jag kan erkänna att jag mest varit sådan som tyckt att val av typsnitt mest handlar om utseende eller läsbarhet (typsnitt med små ”fötter” är ju svårare att läsa i exempelvis powerpointvisningar).

Men att typsnitten kan påverka folks syn på en presidentkandidat? Jo då, i DN kan man läsa om hur Obama var framgångrik i valet av typsnitt medan McCains typsnitt tydligen inte var lika framgångsrikt. Personer i reklambranschen och så har säkert koll på sånt här – men att det verkligen spelar såå stor roll? Nåja – spännande iaf. Typsnittet McCain valde ger tydligen känslan av ”elitistisk och lite gammeldags” medan Obamas beskrivs som ”Vänligt, men inte folkligt, självsäkert utan att vara stöddigt.”

Frågan är om dessa beskrivningar av själva typsnitten fanns innan de valdes till kampanjerna – för visst verkar beskrivningarna vilja beskriva inte bara typsnitten utan även personerna?

Upptäckt lite fel…

… i stavningarna och satserna här och var på min blogg. Om någon är uppmärksam och vet att jag ska bli svensklärare kan jag lugna er; jag kan stava! men jag är även oerhört ivrig när jag skriver blogginlägg och låter fingrarna men främst tankarna springa iväg så oerhört snabbt att det lätt slinter lite då och då. Och så är jag dålig på det där med att ”läsa igenom innan man publicerar”. Så jag vet, stavfel finns här och var…

The right to write

Läser och inspireras av Julia Camerons bok The right to write. En annorlunda inspirations- och ”instruktions”- bok in i ett skrivande liv. Till skillnad från många andra liknande böcker som ofta behandlar mer eller mindre konkreta saker i ett skrivande så berör denna boken frågor som var finner man inspiration? Hur ska man göra när man inte kan skriva? Hur ska man komma förbi en skrivblcokering? Hur ska man finna tid? osv.

Boken innehåller små kapitel som alla består av en Initiation-del och sen en Invitation-del som består av olika sorters ”övningar”. Inte övningar i stil med mer tekniska som jag har stött på tidigare, utan mer sådana som hjälper en att finna tid, att finna ämnen, att finna ord. Sånt som i det långa loppet kan vara användbara hjälpmedel för att kunna få ett levande och kreativt skrivande att fungera – och därmed även skriva skriva skriva, även om allt är skit. Det kommer något bra, någon gång. Bara man släpper lös och gör skrivandet till en del av sitt liv.

Och här någonstans börjar jag fascineras av författaren. Och tänker på liknande personer som är helt sålda på vad än det må vara – allt från matlagning, till olika sporter, broderi eller djurliv, påta i trädgården eller (det för oss så bekanta) läsning. Personer som ger sig hän, som låter något bli en stor del av deras liv. Låter detta styra ens liv till viss del. Och detta gör mig så fascinerad. Speciellt då jag har en liten lässvacka och därmed lätt glömmer bort att lika hängiven skribent som hon är lika hängiven läsare är jag. För annars kan jag lätt – i jämförelse med andra personer och deras hängivenhet i något intresse – känna att jag aldrig ger mig hän. Att jag aldrig finner något som jag kan ägna hur mycket tid som helst, något som jag aldrig tröttnar på. Men läsningen är väl min ”grej”?

När jag startade bloggen var den inte tänkt som en ”bokblogg” utan mer som en blogg där jag skulle skriva. Därav namnet ”klaras text” – det skulle vara min text – oavsett om det var text om en bok eller bara skapande text från mitt inre. Men det gick snart över till att bli en bokblogg. Kanske för att jag inte tänkte och kände som Cameron så inspirerande beskriver. Kanske för att jag satt där med min ”blockering” istället för att skriva mig runt den. Jag fick prestationångest – var inte van vid bloggar och tänkte att det jag publicerade skulle vara något ”bra”, när känslan jag hade vid skapandet av bloggen var att saker skulle publiceras oavsett kvalitet. Just för att bloggen skulle bli ett forum där jag kunde skriva skriva skriva, komma runt prestationskrav, öppna vägen till mitt inre flöde.

Hur känns det egentligen att totalt ge sig hän?
Att låta något ta över ens liv (positivt menat), styra och prägla?
Vad ger ni er hän åt? (Något förrutom läsning?)
Vet ni vad som är ”er” grej eller är ni som jag som lätt irrar runt mellan olika saker utan att kunna bestämma mig för vad som är ”min” grej?