Ruth Rendell – Till vägs ände

För mig finns det två gånger per år som en deckare kan passa som läsning; under sommaren, och då gärna en ”mysig” tv-deckare eller som slapp nattläsning alternativt strandläsning eller under julen som mysläsning som snabbt läses och snabbt glömmes.

Hade tänkt mig Ruth Rendell som jag läst om på andra bloggar. Och jag känner mig lite besviken. Boken skulle vara som slukarläsning – intensivt och därmed effektivt. Men det drar ut och jag fastnar inte riktigt.

Valde Till vägs ände, en Wexford-deckare. Det är iofs ganska mysigt och jag kan säkert förstå att det finns saker som jag tycker knakar i boken som säkert beror på att det är en i en serie; som att det tar en bra bit in i boken innan jag lyckas sära alla olika personer åt.

Det känns även som att själva falllet står ganska still, poliserna springer runt och snackar och svettas (sommaren är såååå het, får man höra gång efter annan) men kommer inte med riktigt mycket i själva fallet. Men men – jag ska läsa vidare och får se hur det går.

Fördjupade studier i katastroffysik

Denna bok, av Marisha Pessl, behöver vid det här laget ingen närmare presentation. Jag missade när den kom men började inse att den hajpades eller pratades om än här än där. Och jag ryckte åt mig den på en loppis i höstas – såg fram emot mysig läsning. Och visst fick jag det.

Jag tar mig friheten att hänvisa till andra bloggare som redan läst och tyckt:
Mårten på Pocketpocketpocket har skrivit ett bra inlägg som visar på den lite blandade upplevelsen av boken som jag känner igen mig i. Å ena sidan väldigt mysig, smart, fängslande, å andra sidan tjatig, irriterande och kanske egentligen inte något speciellt.

Bokidioten tröttnar också på referenserna, vilket jag faktiskt inte tyckte var så farligt men å andra sidan inte heller alltid gav mig så mycket extra då de många gånger var för mig okända referenser, men tröttnar även på liknelserna vilka jag inte ens tänkte nämnvärt på. Hon påpekar hur fadern genom deras kringflackande liv har knutit hela Blues liv till att kretsa kring honom och hur han genom detta har avskurit Blue från ett normalt socialt liv. Och bokidioten tänker då på förlängningen; vad är egentligen ett liv och hur mycket får man bestämma över sina barn?

På Ex Libris Cia finns ett positivt omdöme som tar upp alla de fina och bra sakerna med boken! Instämmer där med kan jag bara säga!

Precis som samlingen av bloggares tyckanden så är mitt intryck och uppfattning av boken lite blandade. Men det är definitivt en bok för mysiga stunder, för te-i-soffan en grå dag!

Civilisation igen och Den hemliga historien

Jag var utanför civilisationen lagom länge och lagom kort. Jag var nöjd hela tiden, längtade inte därifrån men var nöjd när vi åkte.

Den hemliga historien fick sin värdiga läsning till slut – långa sjok åt gången. Och jag går fortfarande och funderar på den. Den växer sig allt större i mina tankar och känslor. Den var verkligen en bok som vann med hästlängder på att läsas i mycket åt gången. Och många tankar…

Hur långt kan man drivas för att rädda sig själv?
Hur kan ens omdöme påverkas?
Hur kan man mentalt göra något som ska vara omöjligt, att mörda en medmänniska, till något man gör relativt lätt?
Och hur påverkas människorna egentligen av vad de har gjort?
Kanske mer än vad det egentligen verkade, för påverkan såg ut på annat sätt än vad de trodde?
Många många fler tankar snurrar… Glad över att boken finns i mina ägor, mycket möjligt att jag läser om den. Skönt med en bok som lever kvar i ens sinne efter att läsningen är över – länge sen det skedde ”självmant” sist…

Casino Royale

Har aldrig varit ett Bond-fan. Aldrig riktigt fattat grejen med det; det är väl bara en action som alla andra? Men så har jag ju också växt upp under Pierce Brosnans Bond-era och inte alls tyckt att den där stela snobb-agenten som bara springer omkring i stela kostymer (eller frackar eller smokingar, vad det nu är för nått…).

Men så kom ju Casino Royale. Jag såg den, för visst, det är ju då och då dags att ge saker en ny chans och när passar det inte bättre att göra än när Bond dyker upp i en ny (snygg…) skepnad? Daniel Craig förändrar ju dessutom Bond från en stel snobb till en mer avslappnad, fräck Bond. Och det föll mig i smaken. Sen var Casino Royales fin rent visuellt och jag tyckte verkligen om sountracket och småsaker som introt mm.

Så jag såg om den igår, för jag har (till sambons glädje) för första gången sagt att jag vill gå på bio och se den nya Bond-filmen Quantum of Solace. Men det får nog vänta till nästa vecka – men då ni!

Mean Creek

Efter att en lång tid, visade sig vara flera år, ha tänkt se denna film efter rekommendation i skolan så köpte jag den äntligen på en ”outlet” i Smögen och har nu sett den!

Jag kan verkligen rekommendera den för den som vill se ett starkt drama med viktiga och svåra etiska ställningstaganden. Ett gäng ungdomar står i centrum och några av dem har blivit trött på en kille som ständigt mobbar andra. De bestämmer sig för att hämnas – men vad gör man när hämden så att säga glider en ur händerna?

Det är en väldigt fin och fängslande film som berör en. Se den!

Den hemliga historien

Jag läser men irriteras lite över att jag inte alls får till de där långa tidssjoken som jag verkligen ville ha till denna bok och som jag verkligen tror att den hade mått bra av.

Men den fängslar mig och jag kan inte låta bli att tycka om.

En sak som dock får mig att ständigt ryckas mellan två läger är att jag så hemskt gärna tänker mig bokens tidsperiod som liggandes i dåtiden, långt tillbaka. Det är ju college (med internatkänsla) och det är en liten grupp som läser för en specifik lärare (a la Döda poeters sällskap). Och jag tror det är just DPS som spökar för mig. För bilderna därifrån i sammanblandning med ex Henrys och Francis klädstilar får mig definitivt att tänka några årtionden tillbaka. Och så läser de ju grekiska, vilket känns gammaldags, och de snackar reservoarpennor.

Men så kommer krocken då och då, som när det nämns en dator eller liknande. Och jag förstår inte, kan inte alls förstå att boken ska utspela sig på 90-talet. Inte alls.

Och detta stör läsningen. Mellan de där moderna påminnelserna smyger jag mig i tankarna tillbaka till typ 20-talet eller nåt och läser vidare. Med spänning. Är ca 300 sidor in i boken och hur ska det egentligen gå?

Lögnernas Labyrint

Som tidigare nämnts har jag nu läst Lögnernas labyrint av Barbara Vine. Den handlar om Kerstin som kommer från Sverige till en liten by i Stor Britannien för att ta hand om en man. När hon kommer till gården möts hon av tre (ibland fyra) systrar, en broder samt en mamma. Hennes liv tar sin början och hennes uppgifter är under tiden ganska luddiga. Historien som följer skildras av Kerstin bland annat genom hennes dagboksskrivande. Hon ska hjälpa brodern, John, som enligt mamman och mammans vän doktorn är schizofren alternativt ”galen” men Kerstin börjar ana att han är autistisk.

Familjen är väldigt dysfunktionell och döttrarna är alla runt 30-40-årsåldern men bor fortfarande hemma. Deras beteende är långt ifrån självklart och tankar som gnager inom mig hela tiden är ”hur sjutton tänker dem!?”.

Man dras in i historien ganska lätt. Något som dock irriterar mig väldigt är Kerstin som berättare. Hon har ju en roll i historien men den verkar vara oerhört passiv, nästan för passiv för att vara trovärdig. Samtidigt stör dagboksformens återberättande perspektiv mig då Kerstin lite väl ofta tar sig friheten att skriva saker i stil med ”jag ville få tag på honom, men på den tiden fanns varken mobil eller sms eller internet så jag fick vänta…”, ”jag tyckte att personen så si och så ut men det uttrycket hade man inte börjat använda på den tiden…”. Detta stör mig – för det blir som om berättaren skriver en på näsan. Ok – jag fattar – historien utspelar sig i dåtid. Men istället för att skriva sådana konstiga inlägg kan man väl i själva historien förstärka dess tidsperiod genom andra saker.

Utöver detta och utöver det lite intetsägande slutet så tyckte jag detta var en skön bok att försvinna in i. Jag undrar bara var i hela friden Malmö stadsbibliotek tänkte när de placerade den på ”spännings”-avdelningen – är det för att hålla ihop ett helt författarskap? För hade jag varit ute efter en thriller, deckare eller liknande hade jag nog blivit högst beviken – och hade man som jag varit ute efter en bra bok med psykologiska inslag som dock mest berör mänskliga relationer hade jag nog inte letat där…

Försoning på gång

Försoning kom äntligen med mig hem från biblioteket! Filmen älskade jag – boken slukar jag – sätter vardagen på halvfart och i undantagstillstånd.

Varför har man sådana fördomar mot viss litteratur? Utan era – bokbloggare – kommentarer och tips om boken hade jag aldrig läst den. Ian McEwan – jag vet inte vad det är – men det kändes som en massproducerande typisk författare jag inte ville läsa.

Ack så fel jag kunde ha! Ska sno åt mig några extra sidor nu!