Fördjupade studier i katastroffysik

Denna bok, av Marisha Pessl, behöver vid det här laget ingen närmare presentation. Jag missade när den kom men började inse att den hajpades eller pratades om än här än där. Och jag ryckte åt mig den på en loppis i höstas – såg fram emot mysig läsning. Och visst fick jag det.

Jag tar mig friheten att hänvisa till andra bloggare som redan läst och tyckt:
Mårten på Pocketpocketpocket har skrivit ett bra inlägg som visar på den lite blandade upplevelsen av boken som jag känner igen mig i. Å ena sidan väldigt mysig, smart, fängslande, å andra sidan tjatig, irriterande och kanske egentligen inte något speciellt.

Bokidioten tröttnar också på referenserna, vilket jag faktiskt inte tyckte var så farligt men å andra sidan inte heller alltid gav mig så mycket extra då de många gånger var för mig okända referenser, men tröttnar även på liknelserna vilka jag inte ens tänkte nämnvärt på. Hon påpekar hur fadern genom deras kringflackande liv har knutit hela Blues liv till att kretsa kring honom och hur han genom detta har avskurit Blue från ett normalt socialt liv. Och bokidioten tänker då på förlängningen; vad är egentligen ett liv och hur mycket får man bestämma över sina barn?

På Ex Libris Cia finns ett positivt omdöme som tar upp alla de fina och bra sakerna med boken! Instämmer där med kan jag bara säga!

Precis som samlingen av bloggares tyckanden så är mitt intryck och uppfattning av boken lite blandade. Men det är definitivt en bok för mysiga stunder, för te-i-soffan en grå dag!

Julläsning

De underbara dagarna av mys, av god mat, av slappande är nära. Och jag tänker på allt fler böcker som jag ska hinna läsa – listan är för lång för den trots allt korta tiden.

Håller för tillfället på med Fördjupade studier i katastroffysik lagom nu när den mesta hajpen kring boken har lagt sig och försvunnit in i bokhyllorna. Till och med så att mitt exemplar av boken fanns, väl beläst, på Myrorna. Sambon som är väl medveten om mitt ideal på böcker à 200-350 sidor undrade om den inte är för tjock. Vem vet? Kanske det. Men än så länge håller mysfaktorn och sidvändarläsningen mig i rörelse. Hittintills kan jag inte påstå att jag tycker att den är en av de bästa böcker jag läst precis, men om man tänker på hur många som läste denna bok och som annars läser väldigt mycket simplare och mer förutsägbara böcker så tycker jag boken gör ett gott jobb. Jag gillar alla sidhänvisningar, alla visuella hjälpmedel, alla mer eller mindre smarta alternativt knäppa referenser. Jag vill bara mysa ner mig mer i den än en 20-30 sidor per kväll. Snart så…

Dessutom känner jag för något ”kostymdrama”, à la Jane Austen eller liknande. Stolthet och fördom är jag bekant med men något annat som hade passat i juletid?

Sen brukar ju juletid vara en tid för kortare miniserier på tv; den på SVT om Selma Lagerlöf har jag redan siktat in mig på. Men brukar det inte även vara deckare av det mysigare slaget? Någon som har koll på tv-utbudet?

En vecka kvar av plugg – sen – underbara ledighet!

Den hemliga historien

Jag läser men irriteras lite över att jag inte alls får till de där långa tidssjoken som jag verkligen ville ha till denna bok och som jag verkligen tror att den hade mått bra av.

Men den fängslar mig och jag kan inte låta bli att tycka om.

En sak som dock får mig att ständigt ryckas mellan två läger är att jag så hemskt gärna tänker mig bokens tidsperiod som liggandes i dåtiden, långt tillbaka. Det är ju college (med internatkänsla) och det är en liten grupp som läser för en specifik lärare (a la Döda poeters sällskap). Och jag tror det är just DPS som spökar för mig. För bilderna därifrån i sammanblandning med ex Henrys och Francis klädstilar får mig definitivt att tänka några årtionden tillbaka. Och så läser de ju grekiska, vilket känns gammaldags, och de snackar reservoarpennor.

Men så kommer krocken då och då, som när det nämns en dator eller liknande. Och jag förstår inte, kan inte alls förstå att boken ska utspela sig på 90-talet. Inte alls.

Och detta stör läsningen. Mellan de där moderna påminnelserna smyger jag mig i tankarna tillbaka till typ 20-talet eller nåt och läser vidare. Med spänning. Är ca 300 sidor in i boken och hur ska det egentligen gå?

Vi måste prata om Kevin

Läste Vi måste prata om Kevin i slutet av sommaren efter att ha plockat åt mig den tillsammans med ett gäng andra som jag ”kände igen” i bokhandeln. Jag var egentligen inte riktigt lockad av den då jag har trott att den skulle vara på ett speciellt sätt; ännu en bok om en ung kille som hamnar i misär eller utför någon otrevlig handling.

Men tji fick jag när jag började läsa och insåg att man följde Kevins mammas bearbetning i form av brevskrivande. Många saker i boken; så som brevformen, att det är mammans perspektiv, vem den tänkta mottagaren är mfl gör att boken blir väldigt annorlunda och inte alls det vanliga mainstreamfrossandet i misär.

Tvärtom, här får man följa händelser genom tiderna, från tiden innan Kevin är född till hur livet förändras för föräldrarna när Kevin föds och växer upp. Hur de båda kan få så olika uppfattningar om samma son och att man som läsare förstår att båda föräldrarnas uppfattningar baseras på deras erfarenheter, på vad de vill se och att de skilda bilderna båda kan vara sanna. Samtidigt får jag en allt större otäck känsla över vem sjutton denna Kevin är. Redan som barn gör han saker som får en att rycka till.

Men boken igenom så vill ja ha mer förklaringar, mer förståelse. Jag vill inte bara sitta där i slutändan och tvingas inse att jag inte vet vad som är fel i länken mellan mamma Eva och Kevin. För något fel är där. Nog för att frågan om huruvida det är ok eller ej att inte tycka om sitt barn (Eva tycker ju faktiskt inte om sin son) är viktig men det är ju något mer. Något är ju fel med Kevin. Eva förstår inte vad och jag som läsare förstår inte vad. Och han framstår som rakt igenom kall med inga som helst empati/sympati-känslor, ingen moral… inget. Det enda som upprör honom är när Columbinemassakern får mer uppmärksamhet och snor kändisskapet från honom själv och hans dåd….

Den är berättad med ett rakt avskalat språk, men språket är väldigt flytande och berättande. Personerna i fokus är Eva och Kevin och man kan inte undgå att beröras och många frågor väcks. Den är verkligem läsvärd även om jag saknar lite.

I en klass för sig

Jag lånade den – tänkte att den var för tjock så jag borde inte börja – började ändå -funderade på att lägga av – men jag kunde helt enkelt inte lägga av. Och tur var väl det!

I en klass för sig av Curtis Sittenfeld var nog den bästa internatskolebok jag har läst! (”Nog”-et får vara med eftersom minnet sviker ibland…). Den var underbar! Vanlig och igenkännande på sina håll – varierad, nyanserad och nyskapande på andra håll. Och den kombinationen gjorde mig helt såld på boken.

Man känner med huvudpersonen Lee, man blir sur och irriterad på henne för att hon inte gör ”rätt” samtidigt som man förstår komplexiteten bakom hennes agerande.

Jag tyckte om den episodiska uppbyggnaden eftersom den inte kräver att allt får ett logiskt eller troligt händelseförlopp eftersom vi bara dyker ner på de ställen där något stort eller avgörande skedde. Perspektivet är också genialt, jag-berättelse men att allt berättas i dåtid, vilket gör att berättaren har fått perspektiv på saker och ting och kan berätta annan kuriosa som kan behövas.

Jag tyckte om den och jag slukade den! Nu är jag nog redo för att ge mig på lite av de andra tjockisarna i min bokhylla vilka har skrämt mig ett längre tag!