Fördjupade studier i katastroffysik

Denna bok, av Marisha Pessl, behöver vid det här laget ingen närmare presentation. Jag missade när den kom men började inse att den hajpades eller pratades om än här än där. Och jag ryckte åt mig den på en loppis i höstas – såg fram emot mysig läsning. Och visst fick jag det.

Jag tar mig friheten att hänvisa till andra bloggare som redan läst och tyckt:
Mårten på Pocketpocketpocket har skrivit ett bra inlägg som visar på den lite blandade upplevelsen av boken som jag känner igen mig i. Å ena sidan väldigt mysig, smart, fängslande, å andra sidan tjatig, irriterande och kanske egentligen inte något speciellt.

Bokidioten tröttnar också på referenserna, vilket jag faktiskt inte tyckte var så farligt men å andra sidan inte heller alltid gav mig så mycket extra då de många gånger var för mig okända referenser, men tröttnar även på liknelserna vilka jag inte ens tänkte nämnvärt på. Hon påpekar hur fadern genom deras kringflackande liv har knutit hela Blues liv till att kretsa kring honom och hur han genom detta har avskurit Blue från ett normalt socialt liv. Och bokidioten tänker då på förlängningen; vad är egentligen ett liv och hur mycket får man bestämma över sina barn?

På Ex Libris Cia finns ett positivt omdöme som tar upp alla de fina och bra sakerna med boken! Instämmer där med kan jag bara säga!

Precis som samlingen av bloggares tyckanden så är mitt intryck och uppfattning av boken lite blandade. Men det är definitivt en bok för mysiga stunder, för te-i-soffan en grå dag!

Selma Lagerlöf – en enastående kvinna

Selma Lagerlöf; alla har vi väl någon form av relation till henne eller hennes litterära verk. Om inte annat så åtminstone genom lilla Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Vet själv att jag när jag var yngre ofta bläddrade igenom en tecknad, förkortad version, av boken.

I somras var det 150 år sedan Selma föddes, på Mårbacka i Värmland. Och inspirerad av Biblioteket i P1 vill jag nu ta mig an lite av Selmas litterära produktion. Selma är ju också aktuell så här i Nobeltider då hon är en av de (väldigt få) kvinnorna som fått Nobelpriset i litteratur, nämligen den första kvinnan som fått priset, vilket hon mottog 1909. Selma var även den första kvinnan som fick en plats bland stolarna i Svenska Akademien år 1914.

Sådana framgångar är stora, är intressanta. Och som alltid med stora författare, klassiker till böcker, så undrar jag dels vad det är som gör författarskapet till något exceptionellt och dels vad som gör att böckerna fortfarande är värda att läsas.

En sak som intresserar när det gäller författarbiografier och liknande är att jag alltid imponeras och förundras över hur många som påstår att de redan tidigt läste svåra böcker och i efterhand påstår att de tidigt bestämde sig för att bli författare. (Jag har väl själv några skrivdrömmar, som så många andra, och i hemlighet bestämde jag mig också för att bli författare i tio-årsåldern. Men 14 år senare har det fortfarande inte blivit annat än privata skriverier…). Det sägs att Selma läste hela Bibeln när hon var tio år – en mycket imponerande bedrift även om mycket av innehållet säkert gick förbi så ändå – det är en väldigt tjock bok! Dock med en hel del partier där berättandet faktiskt, på ett litterärt plan, är väldigt enkelt och fängslande.

En gemensam punkt för mig och Selma är att vi båda utbildade oss till lärare. Litteraturhistoria var ett viktigt ämne för Selma och själv älskade jag att läsa det! Känner mig åter lockad att ge mig på fler historiska verk, klassiker eller vad man väljer att kalla dem!

Hennes litterära debut var den idag så omtalade Gösta Berglings saga som är en skröna om livet i Värmland på 1800-talet. Selma reste en hel del och skrev bland annat Jerusalem (som jag har läst!) efter en av dessa resor.

Förutom sitt författarskap var hon även aktiv för kvinnlig rösträtt, aktiv i kommunpolitiken mm, tog avstånd från förföljelsen av judarna i Tyskland på 1930-talet.

1940 dog så Selma och fick ett avsked värdigt en så framstående kvinna.

Idag känner jag mig alltmer inspirerad – jag måste läsa! Jerusalem var en trevlig bekantskap jag gjorde i somras och nu har jag påbörjat En herrgårdssägen. Fler böcker står i bokhyllan och väntar på mig. Jag ser även fram emot den miniserie om Selma Lagerlöf som SVT sänder nu i jul – vad kan bli mer perfekt och passande? Helena Bergströms i rollen som Selma kan säkert passa bra. Jag ser fram emot mysdagar och kvällar under juletid – att flytta bakåt i tiden, till 1900-talets början.

Nu, imorgon!

Efter tips från en engagerad biblosyster häromdagen tog jag med mig Nu, imorgon! av Annika Thor med mig hem från skolan.

Året är 1968 och det är en dag i maj. En sån där typisk dag i maj då allt känns möjligt, då livet ligger framför en. En dag då det är sol och regn om vartannat.

Ander, Li, Helena och Micke är de fyra personer som detta rör sig kring. Anders som läser sig igenom nätterna och drömmer om att studera, och så drömmer han om fina Li, hans bästa vän som han vill något mer med. Li är engagerad i FNL och ägnar sin tid åt att demonstrera, skriva flygblad och engagera sig, för världen behöver bli bättre. Helena har hoppat av gymnasiet för att få vara fri, hon har en lägenhet i ett rivningshotat hur och hon älskar Micke och sin frihet, livet är så underbart för henne. Micke tycker om Helena men vet inte riktigt hur mycket, han är trött på sitt lagerjobb, det var ju inte så friheten skulle vara. Han drömmer om att få ge sig ut på vägarna på en motorcykel och vara fri.

Men allt går inte alltid som man hade tänkt sig denna majdag. Samtidigt som känslan som genomsyrar boken är full av hopp – allt är möjligt! Nu, imorgon!

Boken är full av 68-känsla, man önskar sig nästan att man vore där. Samtidigt som den är full av tankar och känslor som alla tonåringar har, sånt som är otidsenligt och allmängiltigt. Livet pågår alltid för fullt just där och då och allt spelar verkligen roll, och allt är möjligt!

Läs och njut!

Den besynnerliga händelsen…

Tog mig en tur i en bokhandel idag och det var underbart. Det är så sällan jag bara går och kika, lite allmänt så där, utan stress. Funderade dock lite, förrutom priserna som oftast är billigare på nätet så är det inte konstigt att jag handlar mycket böcker på nätet, för en vanlig bokhandel, hur bra utbud de än har, har sällan böcker jag letar efter. Och då letar jag inte efter väldigt konstiga titlar eller gamla böcker eller så… Och taskigt nog har mitt favoritantikvariat i Malmö försvunnit. Någon som har tips på bra och inte för dyra antikvariat i Malmö?

Läser vidare i Den besynnerliga händelsen med hunden om natten och nu börjar det hända saker. Boken är så dubbelbottnad, för dels kan man känna det humoristiska i Christoffers reaktioner, att de är så logiska och fyrkantiga, men samtidigt gör de mig ledsen. För hur agerar han när han kommer saker på spåren? Saker som gör de flesta ledsna; jo han tar in, konstaterar och går vidare. Att ens mamma har varit otrogen gör att han reagerar precis som en annan hade gjort om någon sagt att asfalt var mörkt; man konstaterar att ja, det är korrekt och sedan lägger man det på minnen. Men att han inte reagerar mer som en ”normal” människa, hans känslor är antingen också de fyrkantiga eller så styrs han inte av känslor som andra gör. Och det blir så fint, så rakt på, så roligt, så tragiskt…

Måste bara säga att hade omslaget varit som det engelska tror jag att mitt tidigare motstånd mot boken hade varit obefintligt. För nog ser den svenska boken otroligt tråkig ut!? Sen irriterar det mig att boken på omslaget är vit, det står ju klart och tydligt på första sidan ”Wellington var en pudel. Inte en sån där liten pudel med frisyrer utan en stor pudel. Den hade locklig, svart päls men på nära håll kunde man se att huden under pälsen var blekt gul som på en kyckling.”

Älskar hur Christoffer kan använda sin älskade matte för att belägga logiska resonemang, hur han målar upp diagram för att visa ett resonemang mm. Och trots sin ”enkelhet” är hans tankar ibland så fina och så otroligt ärliga och kanske mer sanna och viktiga än vad vi riktigt vill erkänna.

Sedan sa han: ”För helvete, Christoffer. Hur dum får man bli?”
Det är vad Siobhan kallar en retorisk fråga. Den har ett frågetecken på slutet, men det är inte meningen att man ska besvara den, för personen som ställer frågan vet redan svaret. Retoriska frågor är svåra att upptäcka. (s. 89)

Blir dock inte så mycket läst trots ledighet, håller på att adventspyssla för fullt! Mysigt!

Mean Creek

Efter att en lång tid, visade sig vara flera år, ha tänkt se denna film efter rekommendation i skolan så köpte jag den äntligen på en ”outlet” i Smögen och har nu sett den!

Jag kan verkligen rekommendera den för den som vill se ett starkt drama med viktiga och svåra etiska ställningstaganden. Ett gäng ungdomar står i centrum och några av dem har blivit trött på en kille som ständigt mobbar andra. De bestämmer sig för att hämnas – men vad gör man när hämden så att säga glider en ur händerna?

Det är en väldigt fin och fängslande film som berör en. Se den!

Svart flicka vit flicka

Mitt första Pocket o Prassel-paket innehöll Svart flicka, vit flicka av Joyce Carol Oates och så fort jag fick den så satte jag mig med te, chokladen och boken i soffan. Sen blev läsningen inte fullt så koncentrerad som jag hade velat, och som böcker som denna tjänar mycket på (fast det fungerade bra så här också).

När jag kommit över mina automatiska reflexer att tänka på filmen Svart katt vit katt så kändes det bättre – för så värst många likheter mellan dem kan jag inte finna.

Genna börjar på college i USA. Till rumskamrat får hon Minette och snabbt kontrasteras dessa flickor mot varandra. Genna vit, Minette svart. Genna privilegierad och föräldrar som betalar för college, Minette slår från underläge och lever på ett stipendium. Genna från familj som tagit ut de vänsterradikala svängarna under 60/70-talens vilda dagar, Minette från den kristna familjen med Pastor Swift som överhuvud.

Dessa grundläggande skillnader kommer boken igenom att färga allt på ett finstämt och författarmässigt skickligt sätt. Det är inga övertydligheter, inga saker skrivs på näsan. Det vävs fram hur deras liv skildras, allt från Gennas sida. Genna som nästan tvångsmässigt och inställsamt vill bli, och anser sig vara, Minettes vän. Minettes bästa och enda vän. Men någon vänskap är det knappast som skildras utan snarare hur de båda är så färgade av rastänkandet i USA och hur Genna som växt upp med sin pappa som är en känd advokat som kämpat mot Vietnamkriget mm.

Lika färgad som Minette är av att komma från en svart minoritet – lika präglad är Genna av att hon ska vara en så frisinnad, öppen person som inte tänker i raser, inte ser saker i svart och vitt. Men ändå är det det hon konstant gör. Hon, ingen, kommer undan rastänkandet.

Det börjar snart ske hotfulla brott på colleget mot Minette. Vem gör dessa handlingar? Vem kan vara så illvillig? Genna börjar ana hur vissa saker hänger ihop….

Boken är verkligen fängslande – men några saker hakar jag upp mig på:

Vid några tillfällen så ändras perspektivet i boken, helt plötsligt skrivs det inte i jag-form utan i tredje person. Detta kan ju ha en orsak och jag klurar medan jag läser – men det försvinner snabbt och sker enbart vid några få tillfällen vilket gör att det känns som fumliga misstag som smitit förbi både författare och redaktör.

Huvudhistorien börjar med att Genna 15 år efter ”historiens” slut ska återberätta vad som egentligen skedde och därmed fokuseras Genna och Minette och vad som sker dem. En stark bihistoria är Gennas familj, uppväxt och framförallt Gennas fader – allt som har format henne till den hon är. Och detta är viktigt, för våra handlingar, vårt sätt att vara, våra tankar färgas ju av vad vår uppväxt. Men jag ser ändå inte fadern som en huvudhandling och blir därför förvånad när hela prologen i princip ägnas åt fadern. Jag hade velat veta mer om ”slutet” för Genna och Minette! Faderns handlingar har ju visserligen berörts en hel del – men trots allt i ganska dunkla ordalag och främst för att visa hur det formar Genna – prologen vill jag därmed ska ”knyta ihop säcken” med inledningen och huvudhistorien!

Och ett sista irritationsmoment som dock är av underliggande karaktär: Genna påpekar i början hur kraftig Minette är och vid ett tillfälle får vi veta att Minette är 165 sm lång och väger 63 – seriöst; hur kraftigt är det!? Men ok, sätter man det i relation till Gennas 169 cm och 47,5 kilo så kanske man kan förstå lite…Men ändå! Irriterande! (Eller ska man sätta det i relation till Oates själv som kanske har lite andra referensramar?)

Bortsett från dessa upphakningar är detta, som vanligt från Oates, en skickligt tecknad historia med ett levande och beskrivande språk som berör ett viktigt ämne på ett spännande sätt. Jag älskar att det flyter på – att saker vävs fram utan att skrivas rakt upp och ner! Att människorna alltid känns så verkliga, att historierna hade kunnat vara, på riktigt. Men ändå så skickligt nedskrivet!
 

Detta är dock en historia som jag verkligen hade velat diskutera, typ i en bokcirkel. Stackars mig som inte har en sådan… Läs den!

 

Vi måste prata om Kevin

Läste Vi måste prata om Kevin i slutet av sommaren efter att ha plockat åt mig den tillsammans med ett gäng andra som jag ”kände igen” i bokhandeln. Jag var egentligen inte riktigt lockad av den då jag har trott att den skulle vara på ett speciellt sätt; ännu en bok om en ung kille som hamnar i misär eller utför någon otrevlig handling.

Men tji fick jag när jag började läsa och insåg att man följde Kevins mammas bearbetning i form av brevskrivande. Många saker i boken; så som brevformen, att det är mammans perspektiv, vem den tänkta mottagaren är mfl gör att boken blir väldigt annorlunda och inte alls det vanliga mainstreamfrossandet i misär.

Tvärtom, här får man följa händelser genom tiderna, från tiden innan Kevin är född till hur livet förändras för föräldrarna när Kevin föds och växer upp. Hur de båda kan få så olika uppfattningar om samma son och att man som läsare förstår att båda föräldrarnas uppfattningar baseras på deras erfarenheter, på vad de vill se och att de skilda bilderna båda kan vara sanna. Samtidigt får jag en allt större otäck känsla över vem sjutton denna Kevin är. Redan som barn gör han saker som får en att rycka till.

Men boken igenom så vill ja ha mer förklaringar, mer förståelse. Jag vill inte bara sitta där i slutändan och tvingas inse att jag inte vet vad som är fel i länken mellan mamma Eva och Kevin. För något fel är där. Nog för att frågan om huruvida det är ok eller ej att inte tycka om sitt barn (Eva tycker ju faktiskt inte om sin son) är viktig men det är ju något mer. Något är ju fel med Kevin. Eva förstår inte vad och jag som läsare förstår inte vad. Och han framstår som rakt igenom kall med inga som helst empati/sympati-känslor, ingen moral… inget. Det enda som upprör honom är när Columbinemassakern får mer uppmärksamhet och snor kändisskapet från honom själv och hans dåd….

Den är berättad med ett rakt avskalat språk, men språket är väldigt flytande och berättande. Personerna i fokus är Eva och Kevin och man kan inte undgå att beröras och många frågor väcks. Den är verkligem läsvärd även om jag saknar lite.

Lördagsbesvikelse

I sommarens begynnelse tog jag mig turer till parken med Lördag av Ian McEwan. Förrutom den solallergiska reaktionen som boken fick och totallossnade i ryggen så fick den mig att följa med på en resa genom en enda dag – dock ingen James Joyce-wannabe.

Man får följa med under denna Lördagen då så mycket hinns med – samtidigt som lite lagom mycket egentligen händer. Bokens baksidetext lät så spännande – och efter att jag hade frälsts av den underbara boken Försoning samt den vackra filmen så var mina förväntningar höga.

Hur mycket jag än tänker på det och försöker komma på paralleller med mera som kan berika läsningen så kan jag inte låta bli att känna mig lite tom. ”Jaha – var detta allt?”. McEwan skriver skickligt som vanligt, men historierna som ofta har många bottnar och som skildrar många psykologiska händelser brevid de fysiska på ett finstämt sätt saknas lite här. Här följer man istället Henrys sysslor under en lördag – en lördag som dock blir ganska omvälvande för Henry själv men där jag tycker att fokus ligger på fel saker – det intressanta avhandlas kort medan mindre intressanta episoder får stort utrymme.

En helt ok bok men inte alls McEwan-favorit (definititv sämre än Försoning och På Chesil Beach vilka är de andra två jag läst).

Lögnernas Labyrint

Som tidigare nämnts har jag nu läst Lögnernas labyrint av Barbara Vine. Den handlar om Kerstin som kommer från Sverige till en liten by i Stor Britannien för att ta hand om en man. När hon kommer till gården möts hon av tre (ibland fyra) systrar, en broder samt en mamma. Hennes liv tar sin början och hennes uppgifter är under tiden ganska luddiga. Historien som följer skildras av Kerstin bland annat genom hennes dagboksskrivande. Hon ska hjälpa brodern, John, som enligt mamman och mammans vän doktorn är schizofren alternativt ”galen” men Kerstin börjar ana att han är autistisk.

Familjen är väldigt dysfunktionell och döttrarna är alla runt 30-40-årsåldern men bor fortfarande hemma. Deras beteende är långt ifrån självklart och tankar som gnager inom mig hela tiden är ”hur sjutton tänker dem!?”.

Man dras in i historien ganska lätt. Något som dock irriterar mig väldigt är Kerstin som berättare. Hon har ju en roll i historien men den verkar vara oerhört passiv, nästan för passiv för att vara trovärdig. Samtidigt stör dagboksformens återberättande perspektiv mig då Kerstin lite väl ofta tar sig friheten att skriva saker i stil med ”jag ville få tag på honom, men på den tiden fanns varken mobil eller sms eller internet så jag fick vänta…”, ”jag tyckte att personen så si och så ut men det uttrycket hade man inte börjat använda på den tiden…”. Detta stör mig – för det blir som om berättaren skriver en på näsan. Ok – jag fattar – historien utspelar sig i dåtid. Men istället för att skriva sådana konstiga inlägg kan man väl i själva historien förstärka dess tidsperiod genom andra saker.

Utöver detta och utöver det lite intetsägande slutet så tyckte jag detta var en skön bok att försvinna in i. Jag undrar bara var i hela friden Malmö stadsbibliotek tänkte när de placerade den på ”spännings”-avdelningen – är det för att hålla ihop ett helt författarskap? För hade jag varit ute efter en thriller, deckare eller liknande hade jag nog blivit högst beviken – och hade man som jag varit ute efter en bra bok med psykologiska inslag som dock mest berör mänskliga relationer hade jag nog inte letat där…

Jerusalem

På tips från en bloggläsare tog jag äntligen fram Jerusalem som har stått och värmt min bokhylla alltför länge. En bok jag köpte, eftersom man ju ”måste” ha läst den. Vill vara lite beläst, dels för mitt personliga intresse och dels för mitt kommande yrke.

Mina mentala blockeringar har som vanligt varit stora. Men äntligen stämde allt.

Och man dras direkt in i detta stora verk av Selma Lagerlöf. Som vanligt i böcker från sent 1800-tal/tidigt 1900-tal så börjar man någon generation innan den generationen som boken ”egentligen” ska handla om. Man får helt enkelt en gedigen plattform för den kommande historien. Här börjar man följa Ingmarssläkten i Nås socken i Dalarna. Deras liv som kretsar kring giftermål, sockenliv, religion, lant-/skogsbruk mm.

 

Den stora väckelserörelsen sätts igång och ger stora avstryck i Nås. En grupp personer anammar den nya tron, eller den tron som egentligen är den sanna enligt dem. Efter lång tid inser de att det allra mest sanna och rena de kan göra är att flytta till Jerusalem, för att vara där den dagen Kristus återvänder.

 

Så blir det att en grupp utvandrar och lever sitt liv i en religiös koloni utanför Jerusalem. Livet för invånarna där blir inte enbart enkelt utan bjuder även på stora problem. Men tron hjälper dem att övervinna allt.

Hemma fortgår egna bekymmer; svek, löften som ska hållas, myter som lever vidare, känslor som man inte kommer underfund med.

 

Efter flera händelser får boken trots allt ett bra slut för många av bokens karaktärer – vilket känns lättande för mig som läsare. Måste erkänna – som vanligt tycker jag att böcker över 350 sidor är lite väl långa. Och även här hade jag kunnat se att man skar ner en del. Men utöver det tycker jag att boken är ett mästerverk. Språket är skarpt och exakt, människoskildringarna tydliga och fångar nyanser och promblem väldigt finkänsligt, historien är en stor skildring av ett samhället, av en rörelse, av en tid, av enskilda individer. Räds inte den för att den är en klassiker – läs den för att den är värd det!