Fördjupade studier i katastroffysik

Denna bok, av Marisha Pessl, behöver vid det här laget ingen närmare presentation. Jag missade när den kom men började inse att den hajpades eller pratades om än här än där. Och jag ryckte åt mig den på en loppis i höstas – såg fram emot mysig läsning. Och visst fick jag det.

Jag tar mig friheten att hänvisa till andra bloggare som redan läst och tyckt:
Mårten på Pocketpocketpocket har skrivit ett bra inlägg som visar på den lite blandade upplevelsen av boken som jag känner igen mig i. Å ena sidan väldigt mysig, smart, fängslande, å andra sidan tjatig, irriterande och kanske egentligen inte något speciellt.

Bokidioten tröttnar också på referenserna, vilket jag faktiskt inte tyckte var så farligt men å andra sidan inte heller alltid gav mig så mycket extra då de många gånger var för mig okända referenser, men tröttnar även på liknelserna vilka jag inte ens tänkte nämnvärt på. Hon påpekar hur fadern genom deras kringflackande liv har knutit hela Blues liv till att kretsa kring honom och hur han genom detta har avskurit Blue från ett normalt socialt liv. Och bokidioten tänker då på förlängningen; vad är egentligen ett liv och hur mycket får man bestämma över sina barn?

På Ex Libris Cia finns ett positivt omdöme som tar upp alla de fina och bra sakerna med boken! Instämmer där med kan jag bara säga!

Precis som samlingen av bloggares tyckanden så är mitt intryck och uppfattning av boken lite blandade. Men det är definitivt en bok för mysiga stunder, för te-i-soffan en grå dag!

Selma Lagerlöf – en enastående kvinna

Selma Lagerlöf; alla har vi väl någon form av relation till henne eller hennes litterära verk. Om inte annat så åtminstone genom lilla Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Vet själv att jag när jag var yngre ofta bläddrade igenom en tecknad, förkortad version, av boken.

I somras var det 150 år sedan Selma föddes, på Mårbacka i Värmland. Och inspirerad av Biblioteket i P1 vill jag nu ta mig an lite av Selmas litterära produktion. Selma är ju också aktuell så här i Nobeltider då hon är en av de (väldigt få) kvinnorna som fått Nobelpriset i litteratur, nämligen den första kvinnan som fått priset, vilket hon mottog 1909. Selma var även den första kvinnan som fick en plats bland stolarna i Svenska Akademien år 1914.

Sådana framgångar är stora, är intressanta. Och som alltid med stora författare, klassiker till böcker, så undrar jag dels vad det är som gör författarskapet till något exceptionellt och dels vad som gör att böckerna fortfarande är värda att läsas.

En sak som intresserar när det gäller författarbiografier och liknande är att jag alltid imponeras och förundras över hur många som påstår att de redan tidigt läste svåra böcker och i efterhand påstår att de tidigt bestämde sig för att bli författare. (Jag har väl själv några skrivdrömmar, som så många andra, och i hemlighet bestämde jag mig också för att bli författare i tio-årsåldern. Men 14 år senare har det fortfarande inte blivit annat än privata skriverier…). Det sägs att Selma läste hela Bibeln när hon var tio år – en mycket imponerande bedrift även om mycket av innehållet säkert gick förbi så ändå – det är en väldigt tjock bok! Dock med en hel del partier där berättandet faktiskt, på ett litterärt plan, är väldigt enkelt och fängslande.

En gemensam punkt för mig och Selma är att vi båda utbildade oss till lärare. Litteraturhistoria var ett viktigt ämne för Selma och själv älskade jag att läsa det! Känner mig åter lockad att ge mig på fler historiska verk, klassiker eller vad man väljer att kalla dem!

Hennes litterära debut var den idag så omtalade Gösta Berglings saga som är en skröna om livet i Värmland på 1800-talet. Selma reste en hel del och skrev bland annat Jerusalem (som jag har läst!) efter en av dessa resor.

Förutom sitt författarskap var hon även aktiv för kvinnlig rösträtt, aktiv i kommunpolitiken mm, tog avstånd från förföljelsen av judarna i Tyskland på 1930-talet.

1940 dog så Selma och fick ett avsked värdigt en så framstående kvinna.

Idag känner jag mig alltmer inspirerad – jag måste läsa! Jerusalem var en trevlig bekantskap jag gjorde i somras och nu har jag påbörjat En herrgårdssägen. Fler böcker står i bokhyllan och väntar på mig. Jag ser även fram emot den miniserie om Selma Lagerlöf som SVT sänder nu i jul – vad kan bli mer perfekt och passande? Helena Bergströms i rollen som Selma kan säkert passa bra. Jag ser fram emot mysdagar och kvällar under juletid – att flytta bakåt i tiden, till 1900-talets början.

Fjärilen i glaskupan

Har ofta stått framför denna filmen i videobutiken, tyckt att omslaget var ganska fint och att titeln var härlig. Men så har jag vänt på den och får läsa att den handlar om JD Bauby, chefredaktör för franska Elle, som drabbas av en stroke och det efterföljande locked-in-syndrom; dvs han är totalförlamad, det enda han kan göra är att blinka med vänster öga, men ändå fungerar intellektet som förrut.

Det var absolut inte lockande, är så trött på sådana snyfthistorier som är ”ännu hemskare bara för att de är verkliga”.

Men men, var på bibblan i lördags och hittade boken i foajén, filmomslaget gjorde att jag tog hem den. Tidigt i söndags morse, pga tidsomställningen vaknade jag redan vid sju efter sex timmars sömn, mycket ovanligt för mig. Men jag gick upp och satte mig i köket med en kopp te och tända ljus och började läsa. En riktig mysstämning.

Och jag tyckte verkligen om boken! Kanske inte så mycket för att det skulle vara en genial bok, eller för att hans öde är så grymt. Men för att den innehåller så mycket livsglädje, så mycket varm humor som ligger på gränsen till ironi. Men ändå! Han har lyckats formulera sin belägenhet på ett sätt som jag tycker vittnar om både uppskattning av livet hur det än ter sig samt ett perspektiv på hur det är bäst att anpassa sig efter nuet och inte sukta efter något vi inte kan få.

Det är inga tragiska ”tänk på allt jag gjorde innan som jag inte kan göra nu..”-stunder som präglar boken. Utan snarare att man kan se till det lilla, man kan uppskatta det som fungerar, man kan välja att se det positiva även om det negativa kanske är så mycket större.

En kolsvart fluga slår sig ner på min näsa. Jag vrider på hvudet för att kasta av den. Den klamrar sig fast. De brottningsmatcher man kan se under Olympiska spelen är ingenting i jämförelse med detta. Det är söndag.

Den största behållningen är tankarna som boken väcker hos mig och de ibland vackra och ibland kluriga formuleringarna som innehåller så mycket. När en bokstav eller ett ord kräver så mycket för att formuleras till pappret kan man förstå att varje mening är väl genomtänkt, att det finns mycket bakom korta formuleringar.

Vi måste prata om Kevin

Läste Vi måste prata om Kevin i slutet av sommaren efter att ha plockat åt mig den tillsammans med ett gäng andra som jag ”kände igen” i bokhandeln. Jag var egentligen inte riktigt lockad av den då jag har trott att den skulle vara på ett speciellt sätt; ännu en bok om en ung kille som hamnar i misär eller utför någon otrevlig handling.

Men tji fick jag när jag började läsa och insåg att man följde Kevins mammas bearbetning i form av brevskrivande. Många saker i boken; så som brevformen, att det är mammans perspektiv, vem den tänkta mottagaren är mfl gör att boken blir väldigt annorlunda och inte alls det vanliga mainstreamfrossandet i misär.

Tvärtom, här får man följa händelser genom tiderna, från tiden innan Kevin är född till hur livet förändras för föräldrarna när Kevin föds och växer upp. Hur de båda kan få så olika uppfattningar om samma son och att man som läsare förstår att båda föräldrarnas uppfattningar baseras på deras erfarenheter, på vad de vill se och att de skilda bilderna båda kan vara sanna. Samtidigt får jag en allt större otäck känsla över vem sjutton denna Kevin är. Redan som barn gör han saker som får en att rycka till.

Men boken igenom så vill ja ha mer förklaringar, mer förståelse. Jag vill inte bara sitta där i slutändan och tvingas inse att jag inte vet vad som är fel i länken mellan mamma Eva och Kevin. För något fel är där. Nog för att frågan om huruvida det är ok eller ej att inte tycka om sitt barn (Eva tycker ju faktiskt inte om sin son) är viktig men det är ju något mer. Något är ju fel med Kevin. Eva förstår inte vad och jag som läsare förstår inte vad. Och han framstår som rakt igenom kall med inga som helst empati/sympati-känslor, ingen moral… inget. Det enda som upprör honom är när Columbinemassakern får mer uppmärksamhet och snor kändisskapet från honom själv och hans dåd….

Den är berättad med ett rakt avskalat språk, men språket är väldigt flytande och berättande. Personerna i fokus är Eva och Kevin och man kan inte undgå att beröras och många frågor väcks. Den är verkligem läsvärd även om jag saknar lite.

Jenny, Gud och tystnaden

Åh, detta var så intressant så intressant! Hade gärna velat att dokumentären typ skulle vara dubbelt så lång! Att läsa till präst och vara inne på sin sista termin, att vara homosexuell och dagligen möta sina kurskamrater där i princip ingen är för att välsigna homosexuella i kyrkan. Det är så spännande och så aktuellt. Och så jobbigt och komplext för Jenny själv.

En sak som hon tog upp som jag inte direkt har tänkt på är det jobbiga att ens livssituation (i det här fallet att vara homosexuell i mötet med Svenska kyrkan och kristendomen) alltid ska tas upp som exempel i alla skolsituationer. Att ens aktuella liv alltid ska bli ett problem, en fråga, ett exempel.

Samtidigt så himla spännande att bli präst, att leva med en tro och denna tron i sitt yrke. För mig som inte är troende verkar ändå själva den stora förändringen att bli präst, att göra sitt liv och sin tro till sitt yrke måste vara väldigt härligt. Spännande även att få en inblick i hur prästutbildningen går till – speciellt nu när jag läser 15 hp teologi (dock till min lärarexamen).

Väl värd att se om ämnena intresserar er! Finns på SVT Play!

Jerusalem

På tips från en bloggläsare tog jag äntligen fram Jerusalem som har stått och värmt min bokhylla alltför länge. En bok jag köpte, eftersom man ju ”måste” ha läst den. Vill vara lite beläst, dels för mitt personliga intresse och dels för mitt kommande yrke.

Mina mentala blockeringar har som vanligt varit stora. Men äntligen stämde allt.

Och man dras direkt in i detta stora verk av Selma Lagerlöf. Som vanligt i böcker från sent 1800-tal/tidigt 1900-tal så börjar man någon generation innan den generationen som boken ”egentligen” ska handla om. Man får helt enkelt en gedigen plattform för den kommande historien. Här börjar man följa Ingmarssläkten i Nås socken i Dalarna. Deras liv som kretsar kring giftermål, sockenliv, religion, lant-/skogsbruk mm.

 

Den stora väckelserörelsen sätts igång och ger stora avstryck i Nås. En grupp personer anammar den nya tron, eller den tron som egentligen är den sanna enligt dem. Efter lång tid inser de att det allra mest sanna och rena de kan göra är att flytta till Jerusalem, för att vara där den dagen Kristus återvänder.

 

Så blir det att en grupp utvandrar och lever sitt liv i en religiös koloni utanför Jerusalem. Livet för invånarna där blir inte enbart enkelt utan bjuder även på stora problem. Men tron hjälper dem att övervinna allt.

Hemma fortgår egna bekymmer; svek, löften som ska hållas, myter som lever vidare, känslor som man inte kommer underfund med.

 

Efter flera händelser får boken trots allt ett bra slut för många av bokens karaktärer – vilket känns lättande för mig som läsare. Måste erkänna – som vanligt tycker jag att böcker över 350 sidor är lite väl långa. Och även här hade jag kunnat se att man skar ner en del. Men utöver det tycker jag att boken är ett mästerverk. Språket är skarpt och exakt, människoskildringarna tydliga och fångar nyanser och promblem väldigt finkänsligt, historien är en stor skildring av ett samhället, av en rörelse, av en tid, av enskilda individer. Räds inte den för att den är en klassiker – läs den för att den är värd det!

Den femte sanningen

ÄNTLIGEN! Det tog tid och det tog kraft och jag känner mig lättad över att vara klar men samtidigt splittrad. Vad sjutton tycker jag egentligen om denna av Svenska akademien så rosade bok? Den femte sanningen av Doris Lessing.

 

Jaa… Ett kan jag konstatera att den är lång, min version var på ca 600 sidor – inte ofta jag läser böcker ens i 500-sidorsklassen och då tycker jag att de är långa. Men här fick jag traggla på länge. Jag har hållit på med boken i över två månader – dock med långa vilopauser från den när jag helt enkelt fick för mycket.

 

Vissa stycken tycker jag är geniala både språkligt och innehållsmässigt. Men däremellan – ack och ve vad det är mycket text där. Ska man inte bearbeta sina utkast? Kanske är det krasst att hacka ner på någon som faktiskt blivit så hyllad – men jag tycker att boken är på tok för lång vilket gör att jag någonstans i mitten börjar virra bort mig bland alla separata (men ändå sammankopplade) handlingar, all text om varje minsta deltalj och inre tankegång så jag känner att jag tappa fokus på vad som är poängen med boken, vad som är bokens åsikter osv. Skildringen av kvinnan (kvinnor) försvinner liksom i självransakan av Anna i all evighet.

 

Men jag får ta med mig de stycken där Lessings språk är briljant, där handlingen är skarpsinnig och där flödet är på topp – för de styckena finns, helt klart, men man får leta efter dem mellan all annan text.