Tenta-helvete

Femte salstentan denna hösttermin (som aldrig vill ta slut). Fatta, FEM stycken otroligt tråkiga tentor har jag pinat mig igenom (snart, imorgon…). Inte konstigt att sånt kan få studieorken att falla snabbare än ösregn i Skåne….

Som sagt, imorgon är det dags igen. Och ”duktiga” Klara har pluggat mindre än skämsnivån. Men å andra sidan – klarar jag mig så duger ju även skämsnivån… Men men – inte ens hotet om en eventuell omtenta får fart på mig – vad har hänt? Inte något mer än att det är femte jävla gången denna ”höst” som jag ska tentaplugga. Kan man inte få en enda inspirerande och givande examination? Tydligen inte…

Imorgon smäller det – fyrverkerier av lättnad eller smäll på käften över ett misslyckande.

Och JA, jag är sur.
Och JA, läsningen återkommer jag med när livet slutar kretsa kring piss-tenta…

Nattens bibliotek

Läste igår äntligen ut Nattens bibliotek av Alberto Manguel. Denna bok som jag köpte, som var så oerhört fin och som kändes riktigt spännande och lockande. En djupdykning i funderingar kring bibliotek!

Men… Jag började i våras, la av, tog upp den igen, la av, och kände att nu fick den banne mig läsas ut när årsdagen av dess påbörjande troligen närmade sig.

För jag känner mig så delad inför den. Många gånger blir resonemangen träiga, långsamma, uppräknande av en massa historiska detaljer och personer. Och så stundtals kommer det – det man hela tiden väntar på men så småningom tappar tron på – dessa underbara, smarta, geniala, mitt i prick-uttalandena om bibliotek, läsning och böcker. Och då skiner jag upp och blir så nöjd. Och fortsätter läsa.

Men så här i backspegeln måste jag säga att den största behållning var enskilda genialiteter – som dock kom alltför sällan för att det var riktigt värt besväret. Boken levde inte upp till mina höga förväntningar – men kanske var det en del av problemet. Jag skulle nog närmat mig den mer öppet. Men å andra sidan – nu har jag en hel del understrykningar som jag definitivt kommer återvända till!

Ruth Rendell – Till vägs ände

För mig finns det två gånger per år som en deckare kan passa som läsning; under sommaren, och då gärna en ”mysig” tv-deckare eller som slapp nattläsning alternativt strandläsning eller under julen som mysläsning som snabbt läses och snabbt glömmes.

Hade tänkt mig Ruth Rendell som jag läst om på andra bloggar. Och jag känner mig lite besviken. Boken skulle vara som slukarläsning – intensivt och därmed effektivt. Men det drar ut och jag fastnar inte riktigt.

Valde Till vägs ände, en Wexford-deckare. Det är iofs ganska mysigt och jag kan säkert förstå att det finns saker som jag tycker knakar i boken som säkert beror på att det är en i en serie; som att det tar en bra bit in i boken innan jag lyckas sära alla olika personer åt.

Det känns även som att själva falllet står ganska still, poliserna springer runt och snackar och svettas (sommaren är såååå het, får man höra gång efter annan) men kommer inte med riktigt mycket i själva fallet. Men men – jag ska läsa vidare och får se hur det går.

Fördjupade studier i katastroffysik

Denna bok, av Marisha Pessl, behöver vid det här laget ingen närmare presentation. Jag missade när den kom men började inse att den hajpades eller pratades om än här än där. Och jag ryckte åt mig den på en loppis i höstas – såg fram emot mysig läsning. Och visst fick jag det.

Jag tar mig friheten att hänvisa till andra bloggare som redan läst och tyckt:
Mårten på Pocketpocketpocket har skrivit ett bra inlägg som visar på den lite blandade upplevelsen av boken som jag känner igen mig i. Å ena sidan väldigt mysig, smart, fängslande, å andra sidan tjatig, irriterande och kanske egentligen inte något speciellt.

Bokidioten tröttnar också på referenserna, vilket jag faktiskt inte tyckte var så farligt men å andra sidan inte heller alltid gav mig så mycket extra då de många gånger var för mig okända referenser, men tröttnar även på liknelserna vilka jag inte ens tänkte nämnvärt på. Hon påpekar hur fadern genom deras kringflackande liv har knutit hela Blues liv till att kretsa kring honom och hur han genom detta har avskurit Blue från ett normalt socialt liv. Och bokidioten tänker då på förlängningen; vad är egentligen ett liv och hur mycket får man bestämma över sina barn?

På Ex Libris Cia finns ett positivt omdöme som tar upp alla de fina och bra sakerna med boken! Instämmer där med kan jag bara säga!

Precis som samlingen av bloggares tyckanden så är mitt intryck och uppfattning av boken lite blandade. Men det är definitivt en bok för mysiga stunder, för te-i-soffan en grå dag!

Saker som påverkar läsningen

När man läser en bok vill jag gärna tro att jag är så lite påverkad som möjligt, och är jag påverkad av saker och ting så vill jag vara medveten om det. Men att ens läsning kan påverkas av saker och ting som de där redaktörerna, förläggarna eller vilka det nu är, hittar på vill jag ogärna tro. Men…

Jag kikade på engelska hyllan i bokhandeln. Tycker det är kul att se vilka svenska böcker som finns på engelska i Sverige (och undrar vilka som köper dem och varför… men det är en annan historia). Hittade Ajvide Lindqvists Låt den rätte komma in på engelska. När jag läste den så var en av de stora spänningarna att man inte riktigt visste vad det var som var konstigt med Eli, med situationen. Exempelvis var det inte så att Eli var en ”flicka”, inte uttalat väl? Det var väl snarare vad Oskar trodde. Inte heller visste jag från början att Eli var en vampyr, det var ju lite av grejen med historien; tankarna kring vad det egentligen var med Eli. Ovissheten som kom över mig var en del av spänningen med boken.

Men, på den engelska boken står det rakt ut på omslaget att Eli är en vampyr/tjej och att boken är en vampyrroman. En person som läser den boken kommer ju få en helt annan upplevelse än vad man får om man inte har den förutsättningen när man börjar läsningen.

Och detta kan göra mig lite irriterad. Har förlagen verkligen den rätten att göra sådana ändringar vid översättningar? För man får väl tänka sig att en författare åtminstone kan ha koll på (om kanske inte kontroll över) hur saker och ting sker i det egna landets utgivning, men när böckerna går på export kan man ju inte ha en sådan koll/kontroll. Är det bara fösäljningen som gäller och därmed försöker förläggarna finna spännande ämnen trots att det kan ge en helt annan läsupplevelse.

Detta får mig att tänka på hur otroligt många böcker man själv måste ha läst, översättningar eller nytryck, där man fått veta helt andra saker eller fler saker än det var tänkt att man skulle ha i tankarna vid ingången i läsningen…. Och hur detta (precis som snack om, eventuella filmatiseringar, recensioner mm) påverkar. Men jag tror trots allt att en recension (förutom att den kan vara lättare att missa) kan vara lättare att bortse från än exempelvis stämplingen av en bok inom ett visst fack (ex vampyrroman).

Den som inte ger sig…

Äntligen har jag fått in lite bilder i sidomenyn! Det lättar upp det hela och är trevligt tycker jag. Men att få in bilder där var inte det enklaste – det var bra mycket enklare i min ex-blogg hos blogger. Nåja, den som inte ger sig. Men det krävdes en del surfande efter support och att varje bild lades in ca tre gånger innan det blev som jag ville….

Lanceheim

Läste på Sydsvenskan att uppföljaren till Tim Davys Amberville, Lanceheim, har kommit. Usch och fy och huga. Amberville-yran var väl lite spännande, men boken var ju skit. Och nu ska jag göra vad bokbloggar ofta beskylls för av så kallade ”litteraturvetare” i tidningar (för att sen många av oss bokbloggare har studerat litt på ett eller annat vis men att vi på bloggarna vill ägna oss åt mellanting mellan ”kvalificerat” tyckande och mer känslomässigt är ju en helt egen diskussion, som för övrigt mest verkar handla om tidningarnas kulturskribenter som vill hävda att de är förmer…)

Jag tyckte att Amberville var rena skiten, och diskussionerna kring pseudonymen var väl ändå inte sååå spännande? Sydsvenskan tror sig se Håkan Nesser-drag i nya boken. Nåväl, det kanske det är. Jag kunder inte bry mer mindre (än att jag skriver ett irriterat blogginlägg och fasar för att snacket om Tim Davys åter ska ta upp allt för mycket utrymme och visa att de där så kallade kulturskribenterna inte har bättre saker att ägna utrymmet åt. Fast å andra sidan, jag tycker om kultursidorna, så ingen allmän skit åt dem inte!)

Andra avbrytningen

Nu har jag slutat med ännu en bok, denna gång Leif GW Perssons Faller fritt som i en dröm. Jag klarar helt enkelt inte av mer, hade redan börjat skumma men insåg att det ändå skulle ta för lång tid för att blir klar. Så jag slutade.

Vad är det med dessa polisböcker? Det är efternamn hit och dit, lösryckta samtal som ibland ska vara så kryptiska som möjligt. Intrigen ska väl på något vis höjas – med då fallet som det arbetas med är mordet på Olof Palme så blir det svårt att få till något spännande dramaturgi.

Och sen står mig alla dessa stereotypa karaktärer upp i halsen! Varför måste allt vara så stereotypt bara för att det är poliser i farten? Varför måste alla gamla äckliga chefgubbar vara sexistiska i sina tankar, varför måste kvinnorna vara så typiska, varför måste man gång efter gång efter gång skapa en karaktär som varenda jävla gång han är med i handlingen ska tänka äckelgubbstankar!? Och varför måste man fortsätta låta gubbar med tankar som ”vad är detta för jämställdhetstjafs” hela tiden framföra det? Varför låta gubbarna konstant tilltala, eller tänka om, de kvinnliga medarbetarna som antigen kaffekokande sekreterare eller som små flickor?

Ahhh! Detta gör mig så trött!

Hoppas dock att själva handlingen kanske kan få andra att läsa den – ex min sambo som jag gav den till men som ännu inte läst den. Men det finns ju hopp då vi tycker om olika sorters böcker. Bortser man får klagandet ovan så tyckte jag väl att det är lite väl långt med 550 sidor för att komma fram till huruvida de hittade någon potentiell lösning på fallet eller ej.

Svart katt vit katt

Svart flicka vit flicka fick mig att gå i spinn på filmen Svart katt vit katt – en helgalen, helsnurrig, supperskojig film som dock var lite too much för mig för att stanna vid en härlig rolig filmupplevelse – istället kände jag mig helt knäpp när jag tittade på den.

Så här i småsnuttar är den dock superskön och skojig – och dialogen är till stor del ersatt av musik, av handling, av blickar mm. Se ett litet klipp här och avgör själv – älska eller hata? – för filmer som denna verkar det knappt finnas ett mellanläge. När jag såg den gjorde jag det till viss del dessutom i dubbel hastighet – av tidsskäl då den var kurslitt för mig – och att öka takten på en film som redan går på högvarv kanske inte heller är bästa sättet för att tycka om den.

Svart flicka vit flicka

Mitt första Pocket o Prassel-paket innehöll Svart flicka, vit flicka av Joyce Carol Oates och så fort jag fick den så satte jag mig med te, chokladen och boken i soffan. Sen blev läsningen inte fullt så koncentrerad som jag hade velat, och som böcker som denna tjänar mycket på (fast det fungerade bra så här också).

När jag kommit över mina automatiska reflexer att tänka på filmen Svart katt vit katt så kändes det bättre – för så värst många likheter mellan dem kan jag inte finna.

Genna börjar på college i USA. Till rumskamrat får hon Minette och snabbt kontrasteras dessa flickor mot varandra. Genna vit, Minette svart. Genna privilegierad och föräldrar som betalar för college, Minette slår från underläge och lever på ett stipendium. Genna från familj som tagit ut de vänsterradikala svängarna under 60/70-talens vilda dagar, Minette från den kristna familjen med Pastor Swift som överhuvud.

Dessa grundläggande skillnader kommer boken igenom att färga allt på ett finstämt och författarmässigt skickligt sätt. Det är inga övertydligheter, inga saker skrivs på näsan. Det vävs fram hur deras liv skildras, allt från Gennas sida. Genna som nästan tvångsmässigt och inställsamt vill bli, och anser sig vara, Minettes vän. Minettes bästa och enda vän. Men någon vänskap är det knappast som skildras utan snarare hur de båda är så färgade av rastänkandet i USA och hur Genna som växt upp med sin pappa som är en känd advokat som kämpat mot Vietnamkriget mm.

Lika färgad som Minette är av att komma från en svart minoritet – lika präglad är Genna av att hon ska vara en så frisinnad, öppen person som inte tänker i raser, inte ser saker i svart och vitt. Men ändå är det det hon konstant gör. Hon, ingen, kommer undan rastänkandet.

Det börjar snart ske hotfulla brott på colleget mot Minette. Vem gör dessa handlingar? Vem kan vara så illvillig? Genna börjar ana hur vissa saker hänger ihop….

Boken är verkligen fängslande – men några saker hakar jag upp mig på:

Vid några tillfällen så ändras perspektivet i boken, helt plötsligt skrivs det inte i jag-form utan i tredje person. Detta kan ju ha en orsak och jag klurar medan jag läser – men det försvinner snabbt och sker enbart vid några få tillfällen vilket gör att det känns som fumliga misstag som smitit förbi både författare och redaktör.

Huvudhistorien börjar med att Genna 15 år efter ”historiens” slut ska återberätta vad som egentligen skedde och därmed fokuseras Genna och Minette och vad som sker dem. En stark bihistoria är Gennas familj, uppväxt och framförallt Gennas fader – allt som har format henne till den hon är. Och detta är viktigt, för våra handlingar, vårt sätt att vara, våra tankar färgas ju av vad vår uppväxt. Men jag ser ändå inte fadern som en huvudhandling och blir därför förvånad när hela prologen i princip ägnas åt fadern. Jag hade velat veta mer om ”slutet” för Genna och Minette! Faderns handlingar har ju visserligen berörts en hel del – men trots allt i ganska dunkla ordalag och främst för att visa hur det formar Genna – prologen vill jag därmed ska ”knyta ihop säcken” med inledningen och huvudhistorien!

Och ett sista irritationsmoment som dock är av underliggande karaktär: Genna påpekar i början hur kraftig Minette är och vid ett tillfälle får vi veta att Minette är 165 sm lång och väger 63 – seriöst; hur kraftigt är det!? Men ok, sätter man det i relation till Gennas 169 cm och 47,5 kilo så kanske man kan förstå lite…Men ändå! Irriterande! (Eller ska man sätta det i relation till Oates själv som kanske har lite andra referensramar?)

Bortsett från dessa upphakningar är detta, som vanligt från Oates, en skickligt tecknad historia med ett levande och beskrivande språk som berör ett viktigt ämne på ett spännande sätt. Jag älskar att det flyter på – att saker vävs fram utan att skrivas rakt upp och ner! Att människorna alltid känns så verkliga, att historierna hade kunnat vara, på riktigt. Men ändå så skickligt nedskrivet!
 

Detta är dock en historia som jag verkligen hade velat diskutera, typ i en bokcirkel. Stackars mig som inte har en sådan… Läs den!