Härliga nytillskott

En underbar promenad i ett soligt och iskallt Malmö avslutades med en tur inom en second hand-butik. Och självklart räddade jag en del böcker från att stå och trängas med deckar och topplistepockets en masse.

Favoriten Försoning, Ian McEwan, i finfin inbunden utgåva (dessutom glömde kassören att ta betalt för den insåg jag väl hemma - gratis är dock supergott!) Övertalning av Jane Austen – perfekt då jag vill ha sådan litt snart! En spricka i kristallen av Cecilia von Krusenstjerna, Vit som marmor av Carina Burman, en författare jag ej läst men som det har snackats så mycket om och Spelar död av Stefan Casta som i princip finns på varenda skola på svenskinstitutionerna.  

Trevliga inköp till billig penning!

 

Nu, imorgon!

Efter tips från en engagerad biblosyster häromdagen tog jag med mig Nu, imorgon! av Annika Thor med mig hem från skolan.

Året är 1968 och det är en dag i maj. En sån där typisk dag i maj då allt känns möjligt, då livet ligger framför en. En dag då det är sol och regn om vartannat.

Ander, Li, Helena och Micke är de fyra personer som detta rör sig kring. Anders som läser sig igenom nätterna och drömmer om att studera, och så drömmer han om fina Li, hans bästa vän som han vill något mer med. Li är engagerad i FNL och ägnar sin tid åt att demonstrera, skriva flygblad och engagera sig, för världen behöver bli bättre. Helena har hoppat av gymnasiet för att få vara fri, hon har en lägenhet i ett rivningshotat hur och hon älskar Micke och sin frihet, livet är så underbart för henne. Micke tycker om Helena men vet inte riktigt hur mycket, han är trött på sitt lagerjobb, det var ju inte så friheten skulle vara. Han drömmer om att få ge sig ut på vägarna på en motorcykel och vara fri.

Men allt går inte alltid som man hade tänkt sig denna majdag. Samtidigt som känslan som genomsyrar boken är full av hopp – allt är möjligt! Nu, imorgon!

Boken är full av 68-känsla, man önskar sig nästan att man vore där. Samtidigt som den är full av tankar och känslor som alla tonåringar har, sånt som är otidsenligt och allmängiltigt. Livet pågår alltid för fullt just där och då och allt spelar verkligen roll, och allt är möjligt!

Läs och njut!

Den besynnerliga händelsen…

Tog mig en tur i en bokhandel idag och det var underbart. Det är så sällan jag bara går och kika, lite allmänt så där, utan stress. Funderade dock lite, förrutom priserna som oftast är billigare på nätet så är det inte konstigt att jag handlar mycket böcker på nätet, för en vanlig bokhandel, hur bra utbud de än har, har sällan böcker jag letar efter. Och då letar jag inte efter väldigt konstiga titlar eller gamla böcker eller så… Och taskigt nog har mitt favoritantikvariat i Malmö försvunnit. Någon som har tips på bra och inte för dyra antikvariat i Malmö?

Läser vidare i Den besynnerliga händelsen med hunden om natten och nu börjar det hända saker. Boken är så dubbelbottnad, för dels kan man känna det humoristiska i Christoffers reaktioner, att de är så logiska och fyrkantiga, men samtidigt gör de mig ledsen. För hur agerar han när han kommer saker på spåren? Saker som gör de flesta ledsna; jo han tar in, konstaterar och går vidare. Att ens mamma har varit otrogen gör att han reagerar precis som en annan hade gjort om någon sagt att asfalt var mörkt; man konstaterar att ja, det är korrekt och sedan lägger man det på minnen. Men att han inte reagerar mer som en ”normal” människa, hans känslor är antingen också de fyrkantiga eller så styrs han inte av känslor som andra gör. Och det blir så fint, så rakt på, så roligt, så tragiskt…

Måste bara säga att hade omslaget varit som det engelska tror jag att mitt tidigare motstånd mot boken hade varit obefintligt. För nog ser den svenska boken otroligt tråkig ut!? Sen irriterar det mig att boken på omslaget är vit, det står ju klart och tydligt på första sidan ”Wellington var en pudel. Inte en sån där liten pudel med frisyrer utan en stor pudel. Den hade locklig, svart päls men på nära håll kunde man se att huden under pälsen var blekt gul som på en kyckling.”

Älskar hur Christoffer kan använda sin älskade matte för att belägga logiska resonemang, hur han målar upp diagram för att visa ett resonemang mm. Och trots sin ”enkelhet” är hans tankar ibland så fina och så otroligt ärliga och kanske mer sanna och viktiga än vad vi riktigt vill erkänna.

Sedan sa han: ”För helvete, Christoffer. Hur dum får man bli?”
Det är vad Siobhan kallar en retorisk fråga. Den har ett frågetecken på slutet, men det är inte meningen att man ska besvara den, för personen som ställer frågan vet redan svaret. Retoriska frågor är svåra att upptäcka. (s. 89)

Blir dock inte så mycket läst trots ledighet, håller på att adventspyssla för fullt! Mysigt!

Quantum of Solace

Jag har gjort det, något mycket mycket otroligt för att vara mig.

Jag har sett en Bond-film, Quantum of Solace på bio! Det ni! För många låter det som vardagsmat men jag har aldrig förstått grejen med Bond. Mitt enda minne av en Bond-film var under gymnasiet då jag, efter mycket tjat från vänner, kollade på både en Bond-film (med Pierce Brosnan) och en Mission Impossible film (Även den lika otänkbar för mig att se). Så jag såg, men var gjorde det för skillnad. Minnet från filmerna är än idag bara ett enda virrvarr där jag inte kan skilja handlingen i Tom Cruises skinnjacksfilm från Brosnans smokingklädda stuntscener. Och jag blev inte biten, fick snarare mer belägg för mitt ogillande.

Men men – saker förändras, Bond byts ut, Daniel Craig kommer in på scen. (Kanske förändras/breddas även min filmsmak, men det är nog av underliggande vikt isf. )

Jag såg motvilligt Casino Royale på dvd och tyckte verkligen om den! Förvånad var jag över mig själv. Men filmen var ju så mycket mer än bara en töntig Bond-action. Daniel Craig gav nya karaktärsdrag åt Bond, intrigen var spännande och rent visuellt var den så snygg. Såg dessutom om den nu, då den nya Bond-filmen gått upp på bio. För jag hade bestämt mig; jag skulle se den på bio!

Sagt och gjort, igår kväll bänkade vi oss. Och jag tyckte om Quantum of Solace också! Den drivs av att bond, genom sitt hämndbegär, kommer ytterligare en misstänkt organisation på spåren. Han arbetar vidare, och får motstånd inte bara från fienderna utan även från M, men hon litar på Bond och deras samarbete och tillit till varandra visar sig ju alltid vara fruktbart.

Filmen är mycket action, bygger mer på detta än förra filmen som var mycket list. Då CR innehöll många förvecklingar, många personer som man trodde man kunde lita på tills man insåg att de bedrog en så är QS mer rakt på, man kan lite på de man tror sig kunna lita på. Handlingen har färre bispår och leder mer rakt mot målet. Tillsammans, för QS är ju en direkt fortsättning på CR, utgör de en trevlig helhet som är väl värd att se.

Till skillnad från sambons besvikelse över att det faktiskt inte finns någon speciell Bonbil i filmen så tycker jag att det är skönt – tekniken bara finns där, till hans för agenterna. Man gör ingen stor grej av att vissa teknikprylar ska vara så himla speciella, och tur är väl det för vem på 2000-talet imponeras egentligen så mycket av sånt? Vi som är så väl matade med all ny teknik att vi knappast häpnar.

Precis som CR var QS riktigt snygg visuellt också – älskar de båda intron i filmerna och ledmotiven – detta av Jack White och Alicia Keys och förra av Chris Cornell – de passar perfekt och laddar upp för en lagom spännande stämning! Tycker verkligen om att filmerna inte spelar på hur moderna de ska vara – för det är ju exakt sånt som brukar leda till att de blir omoderna snabbt. (Sen imponeras jag dock av det där ”bordet” de har där info som brukar komma via datorer bara flyttas fram och tillbaka och man kan klicka och allt möjligt – sånt hade man velat ha!).

Väl värd att se och jag tittar lite extra – på filmen och på Daniel Craig!

Svart flicka vit flicka

Mitt första Pocket o Prassel-paket innehöll Svart flicka, vit flicka av Joyce Carol Oates och så fort jag fick den så satte jag mig med te, chokladen och boken i soffan. Sen blev läsningen inte fullt så koncentrerad som jag hade velat, och som böcker som denna tjänar mycket på (fast det fungerade bra så här också).

När jag kommit över mina automatiska reflexer att tänka på filmen Svart katt vit katt så kändes det bättre – för så värst många likheter mellan dem kan jag inte finna.

Genna börjar på college i USA. Till rumskamrat får hon Minette och snabbt kontrasteras dessa flickor mot varandra. Genna vit, Minette svart. Genna privilegierad och föräldrar som betalar för college, Minette slår från underläge och lever på ett stipendium. Genna från familj som tagit ut de vänsterradikala svängarna under 60/70-talens vilda dagar, Minette från den kristna familjen med Pastor Swift som överhuvud.

Dessa grundläggande skillnader kommer boken igenom att färga allt på ett finstämt och författarmässigt skickligt sätt. Det är inga övertydligheter, inga saker skrivs på näsan. Det vävs fram hur deras liv skildras, allt från Gennas sida. Genna som nästan tvångsmässigt och inställsamt vill bli, och anser sig vara, Minettes vän. Minettes bästa och enda vän. Men någon vänskap är det knappast som skildras utan snarare hur de båda är så färgade av rastänkandet i USA och hur Genna som växt upp med sin pappa som är en känd advokat som kämpat mot Vietnamkriget mm.

Lika färgad som Minette är av att komma från en svart minoritet – lika präglad är Genna av att hon ska vara en så frisinnad, öppen person som inte tänker i raser, inte ser saker i svart och vitt. Men ändå är det det hon konstant gör. Hon, ingen, kommer undan rastänkandet.

Det börjar snart ske hotfulla brott på colleget mot Minette. Vem gör dessa handlingar? Vem kan vara så illvillig? Genna börjar ana hur vissa saker hänger ihop….

Boken är verkligen fängslande – men några saker hakar jag upp mig på:

Vid några tillfällen så ändras perspektivet i boken, helt plötsligt skrivs det inte i jag-form utan i tredje person. Detta kan ju ha en orsak och jag klurar medan jag läser – men det försvinner snabbt och sker enbart vid några få tillfällen vilket gör att det känns som fumliga misstag som smitit förbi både författare och redaktör.

Huvudhistorien börjar med att Genna 15 år efter ”historiens” slut ska återberätta vad som egentligen skedde och därmed fokuseras Genna och Minette och vad som sker dem. En stark bihistoria är Gennas familj, uppväxt och framförallt Gennas fader – allt som har format henne till den hon är. Och detta är viktigt, för våra handlingar, vårt sätt att vara, våra tankar färgas ju av vad vår uppväxt. Men jag ser ändå inte fadern som en huvudhandling och blir därför förvånad när hela prologen i princip ägnas åt fadern. Jag hade velat veta mer om ”slutet” för Genna och Minette! Faderns handlingar har ju visserligen berörts en hel del – men trots allt i ganska dunkla ordalag och främst för att visa hur det formar Genna – prologen vill jag därmed ska ”knyta ihop säcken” med inledningen och huvudhistorien!

Och ett sista irritationsmoment som dock är av underliggande karaktär: Genna påpekar i början hur kraftig Minette är och vid ett tillfälle får vi veta att Minette är 165 sm lång och väger 63 – seriöst; hur kraftigt är det!? Men ok, sätter man det i relation till Gennas 169 cm och 47,5 kilo så kanske man kan förstå lite…Men ändå! Irriterande! (Eller ska man sätta det i relation till Oates själv som kanske har lite andra referensramar?)

Bortsett från dessa upphakningar är detta, som vanligt från Oates, en skickligt tecknad historia med ett levande och beskrivande språk som berör ett viktigt ämne på ett spännande sätt. Jag älskar att det flyter på – att saker vävs fram utan att skrivas rakt upp och ner! Att människorna alltid känns så verkliga, att historierna hade kunnat vara, på riktigt. Men ändå så skickligt nedskrivet!
 

Detta är dock en historia som jag verkligen hade velat diskutera, typ i en bokcirkel. Stackars mig som inte har en sådan… Läs den!

 

The last king of Scotland

Såg denna film för ett tag sen och trivdes verkligen i soffan. Tyckte verkligen om den!

Jag upplevde dock en skillnad i hur jag tilltalades av denna film till skillnad från exempelvis filmer som Hotel Rwanda och The Constant Gardener (två favvisfilmer). Detta tror jag beror på att den gode karaktären, huvudkaraktären, inte var tillräckligt sympatisk för att jag verkligen skulle sympatisera med honom. Han var inte tillräckligt god för att automatiskt få min medkänsla utan flertalet gånger tyckte jag snarare han var dum och att han fick skylla sig själv för att han var så blåögd. Fast å andra sidan känns det som att man förstår honom – hans vilja att komma bort gjorde att allt han mötte var nytt, fritt och spännande och därmed såg han inte världen med kritiska ögon utan öppnade munnen och svalde glatt allt det nya. Sen kan man säkert analysera att Dr Garrigan i Amin säkert såg den frihetsfigurerande fadersfiguren som han själv inte hade upplevt osv.

Men filmen är en välspelad och intressant skildring av hur Nicholas Garrigan efter sin läkarexamen närmast flyr Scotland, till det slumpvis utvalda Uganda, för att där arbeta som läkare i en liten by. Av, återigen en slump, stöter han på den nyvalda presidenten Amin. Amin tilltalas av Garrigan och utser honom till sin personlige läkare. Lockad av spänningen och säkert av den positiva behandlingen går Nicholas med på detta. Han börjar arbeta och har svårt att finna sin position och sin roll i presidentens närmiljö. Presidentens vilja blir allt mer svår att tillfredsställa och utan att riktigt förstå det själv dras Nicholas in i en katastrofal härva som blir oerhört svårtlöst för honom.

Men här retar jag återigen mig på vissa saker: nämligen att Nicholas Garrigan själv, pga sin blåögdhet, försätter sig i sin sits men får hjälp att ta sig därifrån på bekostnad av väldigt goda och kämpande, och i mångt och mycket viktigare, personers liv.

Men detta är verkligen en film att se och begrunda – på många plan!

Försoning(en) är fullbordad

Efter att njutningsfullt ha läst denna bok börjar jag se på mig själv ännu mer tolerant till samverkan mellan film och bok. Ibland kan jag konservativt tänka att en bok alltid bör läsas före en film för att man ska få ut mest av båda delarna. Men efter att ha studerat kring forskning bland exempelvis elever där man kan se att filmen ibland kan vara bra att se FÖRE man läser boken så har jag börjat fundera. Och jag har nu själv gjort en sådan ”film före läsning” av Försoning av Ian McEwan som känns väldigt lyckad.

Historien om Briony, Cecilia och Robbie känns fortfarande levande och hjärtslitande. Precis som filmens bildspråk var oerhört vackert, finstämt och känslofyllt så är bokens språk detsamma. Det flyter på så oerhört bra trots att det på sina håll är ganska mångordigt. Jag älskar första delens perspektivbyten som är så skickliga och som alla för fram historien – det blir ingen onödig upprepning bara för att man ska läsa ur ett annat perspektiv.

Som jag kort nämnde i något tidigare inlägg förvånas jag också över hur mina fördomar om en författare, fördomar baserade på i princip inget annat än namnet och hur bokomslagen brukar se ut, kan vara så fel. McEwan är en författare vars böcker i bokhandeln ser ut som ännu fler dussindeckare vars historier jag inte är det minsta intresserade av. Och där kan man se ännu en fördel med samspel film – bok; hade inte filmreklamen gjort så mycket snyggare så hade jag inte berört filmen och därmed inte boken. Reklamkampanjer har stor inverkan – större än jag ibland vill erkänna.

Slutet har ju förändrats en del under historiens väg från litteratur till film och trots att jag gärna vill pusha för boken och trots att jag förstår att filmslutet har gjorts lite mer dramatiskt och pompöst så måste jag faktiskt säga att filmslutet grep bättre tag i mig. Del del där både film och bok fick mig lika förälskad är första delen – de är båda skickligt gjorda och fint skildrade!

Läs den – se den!

Försoning på gång

Försoning kom äntligen med mig hem från biblioteket! Filmen älskade jag – boken slukar jag – sätter vardagen på halvfart och i undantagstillstånd.

Varför har man sådana fördomar mot viss litteratur? Utan era – bokbloggare – kommentarer och tips om boken hade jag aldrig läst den. Ian McEwan – jag vet inte vad det är – men det kändes som en massproducerande typisk författare jag inte ville läsa.

Ack så fel jag kunde ha! Ska sno åt mig några extra sidor nu!